Biografi

The Boppers blev inte den dagslända som många tvivlare trodde 1979. Det beror inte bara på att de lyfte skrot, gillade Doo Wop och gamla jänkare. Inte heller beror det på att de hellre drack mjölk än Jack Daniels. Det berodde och beror än i dag på ambition, ett ärligt uppsåt och äkta kärlek till musiken och publiken, till alla dem som sjöng med och som fortfarande gör det. Det är hela hemligheten, den enkla sanningen om fenomenet Boppers – true love. Tilläggas ska bara att det är en kärlek som spiller över.

The Boppers var egentligen för unga för att ägna sig åt 50-tals rock’n roll och doo wop. Dessa musikbesatta förortskillar från Stockholmstrakten var nätt och jämnt födda när Elvis härjade som mest på topplistorna. Tidigt i tonåren spelade de även en helt annan musik, alltifrån instrumentala grejor som Apache och Kristallen den fina, till Jimi Hendrix- och Deep Purple-låtar. Men då hette de inte Boppers, utan hade namn som Black Eye, Anaconda och senare Tungt Sjukhus.

– Vi var ett ungdomsgårdsband och jag och Ingmar brukade åka från Hässelby till Hagsätra för att repa med Kenneth, Peter och Jörgen Sunshine. Det var rätt mycket släpande på förstärkare och instrument på tunnelbanan när vi lirade på Stockholms ungdomsgårdar, och ungdomsgårdarna var skolan för oss. Det var där allt började, minns Matte Lagerwall.
– Så längre fram, mitt i punk-eran, så började jag skruva lite med bilar, tillsammans med en kompis som hade en Studebaker Hawk och just tagit lappen. Jag bodde nästan i garaget och gillade bäst gamla amerikanska bilar, och då kom låtarna med på köpet. Det var som att vi upptäckte Doo Wop, hela 50´s stilen. Det kändes som en helt ny grej, och fullsmetat med stämsång, berättar Matte.

”Vi hade en massa energi som måste få utlopp någonstans. Rock’n roll var givet eftersom vi redan som fjortonåringar lirade ihop. Vi hade band-namn som Black Eye, Anaconda, Tungt Sjukhus och The Twisting Hippie Killers and The Hell Rocking Mashed Potatoe Stampers.” – Kenneth

De blivande Bopparna blev helt sålda på rock’n roll och doo wop med stämsång. Ännu en puff i den riktningen gav långfilmen Sista natten med gänget, med mängder av bra låtar. När Matte och Peter tillfrågades av Bålsta Car club om att komma och lira bildade de rock’n roll-bandet med det numera legendariska namnet The Twisting Hippie Killers and The Hell Rocking Mashed Potato Stampers.

Första spelningarna

Första ”officiella” spelningen som The Boppers gjorde ägde rum på Hässelby Strandbad påskafton 1977. Snart började det unga bandet bli ett namn på ställen som t.ex. Raggarklubben Ekstubben utanför Tyresö. De band som publiken gillade fick fortsätta lira, de som inte uppskattades åkte snabbt ut genom bakdörren.

Gamle Hep Stars-basisten och artistfixaren Lelle Hegland var en nyckelperson i Boppers tidiga karriär.

– Det var han som upptäckte oss, han bokade in oss på dansställen och pubar. Från hösten 1977 spelade Boppers flitigt på studentnationerna i Uppsala. Det var där som a’capella-versionen av Goodnight Sweetheart kom till. Det blev strömavbrott till förstärkarna och Boppers som inte ville gå av scenen fortsatte sjunga utan instrument och succén var given.

– Vi hade repat a’capella hemma i Miches lägenhet, så helt ställda blev vi inte. Så småningom kom Goodnight Sweetheart med på första LP:n, men det var lite på volley, när producenten Bosse Waldersten tyckte att vi behövde en låt till, berättar Matte.

Genom Classe Klippare i Spånga kom vi över en helt fantastisk replokal på Rinkeby Torg, bredvid bowlinghallen, 60kvm med hiss och en servering! Innan dess hade vi repat i bl.a SL´s bergrum under parkeringen på Brommaplan, rätt fuktigt om man säger så..

Lasse Westerberg kom förbi en dag, han bodde i Rinkeby och hade sett vår annons om pianist, han fick jobbet direkt och några veckor senare hade vi ett skivkontrakt.

Number one

Albumet släpptes i juli 1978, med den på flera sätt passande titeln Number One. Efter det dröjde det dröjde ytterligare en tid innan Boppers började bli bandet på allas läppar. Fram till TV-debuten i Jerry Williams show, närmare bestämt där Boppers framförde Little Darling och At the Hop. EMA-Telstar hade tagit över som bokare och gruppens skivbolag Sound Of Scandinavia satsade på roliga kampanjer, som ”Boppers-termometrar” och streamers att sätta på bakrutan på Stockholms alla raggarbilar. Och det liksom bara smällde till…

”Dom är som utsläppta från en ungdomsgård, bommad sen 1958. Boppers är klädda som 1958, rör sig som 1958, ser ut som 1958 och – framför allt – låter som 1958.

Sten Berglind, Expressen den 15 november 1978″

– Från början hade vi ingen tanke på att det skulle bli sånt drag. Vi ville bara lira musik. Jag minns när jag promenerade från Hässelby gård till Hässelby strand och hörde vår första LP spelas på tre olika ställen längs vägen, berättar Ingmar.

Debutalbumet såldes i häpnadsväckande 420 000 exemplar, uppföljaren Keep On Boppin´ nådde liknande upplagor.

Sommaren 1979

Sommaren 1979 gjorde gruppen 123 folkparksjobb på tre månader. Det kunde vara dubbla eller trippla spelningar samma dag. 4 000 mil på vägarna, ibland med poliseskort och helikopter till hjälp. När Boppers turnerade i Finland fick svensk polis komma för att hämta svenska flickor som rymt över Östersjön för att se sina favoriter.

Matte tror att uppståndelsen delvis kan förklaras med att gruppen hamnade mitt i en 50-talsvåg. Det var inte bara Sista natten med gänget, utan också t ex Grease och TV-serien Gänget och jag. Gamla amerikanare, brylcreme och stuprörsbrallor var helt rätt igen.
Och musiken appellerade till både tonåringar och lite äldre.

– I samma veva fanns punkvågen och den handlade också om att göra saker med mer energi, tre ackord och raka rör.

Till saken hör förstås att Boppers tog Doo Wop- och Rock’n Roll-musiken på allvar, med stor kärlek till originalen och en känsla för autencitet. De väl utmejslade sångstämmorna spände från djupaste doo wop-bas till falsett. Ett TV-program från Cirkus i Stoclholm, året var 1979: Klicka här»

Bandets pianist Lasse Westerberg satsade på egen karriär och lämnade bandet 1980, Boppers hittade ingen passande ersättare utan spelade vidare som kvartett.

Japan och utflygna bandmedlemar

Till en början följde Boppers originalinspelningarna i spåren, men efterhand blev coverlåtarna mer personliga och mindre lika originalen – mer tolkningar än covers.

På tredje LP:n Fan Pix började Boppers blanda covermaterialet med egna låtar i rock- och doo wop-stil. En av dessa egna låtar var ”Do That Boppin Jive” som blev en hit i Japan.

– Vi spelade på Midem-mässan i Cannes -79, där fick vi kontakt med Roland Ferneborg som hade hand om labeln Swedish i Japan och lanserat bl.a Spotnicks där. Han hjälpte oss in på den japanska marknaden. Ofta har det varit så för Boppers, att ett uppslag leder vidare till nästa.

Under året 1980 lämnande bandets pianist Lasse Westerberg bandet för att satsa på egen karriär. Boppers hittade ingen passande ersättare utan spelade vidare som kvartett. Trots det gick det bra för bandet. Åren 1980-81 gjorde Boppers tre turnéer i Japan och blev mottagna med skrikande fans, banderoller och massor av radio och TV-framträdanden.

– Skivbolaget hade tryckt upp vita satängjackor till oss, med texten ”The Boppers Japanese Tour” på både engelska och japanska. När vi anlände till flygplatsen i Tokyo var det full uppståndelse, mängder av folk som stod upptryckta mot fönsterrutorna för att välkomna oss. Men när tullen fick se våra jackor ville de inte släppa in oss. S.O.S hade missat att fixa arbetstillstånd… Istället blev vi transporterade till ett flygplatshotell där vi fick bo tills skivbolaget ordnat upp det hela, berättar Matte.

– Under första Japan-besöket handlade det mest om tidningar och TV. Vårt japanska skivbolag Nippon Flamingo var osäkra på om vi verkligen klarade av att spela på scen, men när de såg oss lira på en nattklubb som svenska ambassaden fixat blev de lugnade, så de bokade in nya gig direkt. I Japan passade Boppers också på att göra några skivinspelningar. Japanska låtskrivare bidrog med låtar som Holy Cow och Umbrella, och under tredje Japan-besöket spelade bandet in livealbumet Live´n Roll. Det kan tilläggas att Boppers japanska skivbolag på senare tid lär ha släppt en del återutgivningar med gruppen. Boppers har gett ut skivor också i Europa och en rad andra länder, bl.a i Argentina, och spelat in låtar speciellt för den spansktalande marknaden (Mas Dam Mas Amor, Penas Del Corazon, Tick Tock)

Special Selection: B-sides, Spanish Tracks, Unreleased Tracks, Bonus Tracks, Alternate Tracks -81

I Januari 1982 skulle Ville göra lumpen och Boppers fick ny trummis, Kenneth Björnlund. De hade spelat ihop på ungdomsgårdarna sedan tidigt 70-tal och Kenneth var även med i första Boppers-uppsättningen -77.

Ny på turné var också Erik Häussler på sax, så med nyaste albumet ”News ” åkte Boppers norrut i en mycket kall gammal post-buss, 14 spelningar i norra Sverige och Finland i smällkalla vintern med ”Tangogreven” Perti Lindgren som turnéledare. Det blev en bra start på året och på 80-talet.

SUZI QUATRO

När det blev dags att göra den sjätte studio-LP:n Black Label drog Boppers till England i tre veckor, närmare bestämt till producenten/låtskrivaren Chris Andrews som hade en egen inspelningsstudio på sin gård, Quys Farm.

– Vi hade spelat förband till Suzi Quatro i Danmark, hon höll på att smälla av när hon hörde oss, precis ett sånt band hade hon letat efter i flera år. Hon ville göra en skiva med oss, men något hände på vägen, om hon nu blev med barn eller vad det var. Det var i den vevan som Chris Andrews kom in i bilden som producent, berättar Ingmar.

”Glycerine Queen”

– Jag och Danny Malone var i Manchester och passade på att träffa Suzi och Len (hennes man och gittarist i bandet) som bodde en bit därifrån. Vi hängde där ett tag tillsammans, de var väldigt trevliga och öppnade sitt hem för oss, berättar Matte.

London och lågkonjukturen

När det blev dags att göra den sjätte studio-LP:n Black Label drog Boppers till England i tre veckor, närmare bestämt till producenten/låtskrivaren Chris Andrews som hade en egen inspelningsstudio på sin gård, Quys Farm.

– Vi hade spelat förband till Suzi Quatro i Danmark, hon höll på att smälla av när hon hörde oss, precis ett sånt band hade hon letat efter i flera år. Hon ville göra en skiva med oss, men något hände på vägen, om hon nu blev med barn eller vad det var. Det var i den vevan som Chris Andrews kom in i bilden som producent, berättar Ingmar.

– Jag och Danny Malone var i Manchester och passade på att träffa Suzi och Len (hennes man och gittarist i bandet) som bodde en bit därifrån. Vi hängde där ett tag tillsammans, de var väldigt trevliga och öppnade sitt hem för oss, berättar Matte.

En bit in på 80-talet, från 1982 till 1988, blev det lågkonjunktur för Boppers. Andra musiktrender hade tagit över, gruppen gjorde en ”dip” och fick några verkliga hundår, som Matte uttrycker det. Turnéer på MC och folk som trodde på The Boppers gjorde jobbet lättare

– Det är nästan vad som måste komma, när karriären gått upp som en raket i början. Vi spelade på alla upptänkliga ställen, ibland fick man vara glad om det satt femtio pers i publiken. Det gällde att verkligen visa att vi var bra, varje gig var en arbetsseger. Det blev långa resor över hela landet, och på Bates i Tidaholm gjorde Boppers en av sina garanterat mest udda spelningar - i en korvkiosk som kanske rymde tjugo personer, på väg från ett annat gig.

– Det var otroligt nyttigt för oss som band, en sån period som många har i början av karriären. För Boppers var det tvärtom, vi fick en rivstart och hade knappt fått ihop spelet ordentligt när första skivan gjordes, säger Matte. Ingmar tillägger att det också kändes tungt, som ett tomrum.

– Man kan undra vad som är värst, att ta smällarna i början av karriären eller efter ett tag. Hade vi inte varit ett gäng gamla kompisar hade vi nog lagt av vid den här tiden, menar han. Själv bodde han en period på Gotland, trubadurade och skrev rätt mycket låtmaterial, bl a Här kommer en vind, som Pugh Rogefeldt fick en hit med.

Ny vind i seglen

Men så fick Boppers ny vind i seglen. 1989 började speljobben tillta och mer folk strömmade till, snart var det fullt drag igen. Några viktiga händelser var succéshowen med Jerry Williams på Börsen, totalt 167 föreställningar och därtill TV-inspelning och liveskiva, samt skivkontrakt med Ola Håkansson på Sonet. The Boppers fick hitsinglar som Jeannie´s Coming Back och Gonna Find My Angel, alltmedan skivalbumet The Boppers sålde över 300 000 ex.

1992 spelade TV4 in liveshowen Unplugged Favourites, SVT kontrade med att sända en bejublad Boppers-konsert från Pite havsbad, med inklippta intervjuer med bandmedlemmarna.

– Vi låg på turné i stort sett hela tiden från 1989 till 1993. Det blev tufft att hålla ihop bandet. När vi skulle göra nästa album Tempted kände vi ett ganska hårt tryck, efter succéerna med de föregående plattorna. Det var många viljor inblandade och vi var inte speciellt överens, samtidigt som vi brann för att göra den här skivan, berättar Matte. När skivan var klar slutade Peter Jezewski i Boppers, en av gruppens originalmedlemmar, för att satsa på en solokarriär. Han tog med sig pianisten Pelle Karlsson som hade spelat med Boppers några år. Matte, Ingmar och Kenneth som var kvar visste först inte hur de skulle gå vidare.

– Vi testade att sätta ihop ett nytt större band med blås ”The Vibrations” för att lira rock’n roll med storbandsstuk. Det var Staffan Odenhall-sax, Anders G Karlsson-trombon, Martin Lundberg-trumpet, Mats Gaffa Karlsson kom med på keyboards, och genom Jerry Williams trummis fick vi tips om basisten i Hudiksvall, Surjo Benigh, berättar Matte. Ytterligare förstärkning fick Boppers till sommarturnén -94 i Patrik Lundström, från Buddy Holly Story på Göta Lejon.

– Det var en fulltecknad sommarturné och publikresponsen gjorde det klart för oss att vi kunde gå vidare som The Boppers.

Kärntruppen i bandet utgörs alltjämt av Matte, Ingmar och Kenneth. Ett tag medverkade gitarristen och sångaren Micke Stenberg som kan höras på albumet Back On Track (1997). På 2000 års album ”På andra sidan stan”, med enbart låtar på svenska, har Kingen Karlsson en viktig roll som pianist och låtskrivare, t.ex. med radiohiten Kärlek är bra. Boppers har sedan fortsatt med ett stadigt turnerande i Sverige och annorstädes, under 90-talet som bl.a. fältartister i det krigshärjade Kosovo. Gruppen har också fortsatt samarbeta med andra artister, alltifrån Owe Thörnqvist till Markoolio. En av de mer spektakulära artistkrockarna var när Boppers och Markoolio spelade in hitlåten Rocka på. Rap och rock’n roll, går det ihop? Ja faktiskt, och ett bra drag blev det också!

– Ett vansinnigt infall och en kul idé som innebar att vi fick ett tillskott av yngre lyssnare. Men så är ju också oberäkneligheten en del av charmen med musikbranschen, kommenterar Matte.

25 YEARS STILL BOPPIN´

I samband med gruppens 25-årsjubileum återförenades alla original-Boppare och nuvarande medlemmar för ett sista ganska rörande framträdande i TV 4:s Bingolotto. Jubileums-cd:n 25 Years Still Boppin´ blev till ännu en guldskiva, och hösten 2002 fortsatte Matte, Ingmar, Peter och Kenneth att sjunga tillsammans i rockmusikalen Jerka som drog över 100 000 besökare i Stockholm och Göteborg.

I Jerka var de inte bara sångare utan också skådespelare, tillsammans med scenrävar som Tomas Bolme och Marika Lagercrantz. Och förstås Jerry Williams, en nyckelfigur i Boppers karriär. Inte minst Ingmar fick lovord för sitt komiska porträtt av grovjobbare i blåställ som sprutar låtcitat omkring sig, medan Matte och Kenneth ingick i det hårt satsande kvartersbandet ”Johhny & the Thundermen” – Det är vansinnigt kul att vara med i Jerka, jag har inte spelat teater sedan Herr Kantarell i skolan, sa Kenneth entusiastiskt.

Under Jerka-perioden i Göteborg Nov 2003 fick Boppers ett sorgligt besked, tidigare trummisen Ville Wallén avled endast 45 år gammal.

Efter succen med 25 Years and Still Boppin´ fortsatte samarbetet med BonnierAmigo med julskivan ”Jingle Bell Rock” 2006 med tillhörande julshow på årlig turné. 2007 släppte The Boppers jubileums-albumet ”30” med tillhörande vinylsingel och även detta album produceras av basisten Surjo och spelas in i Stockholm Gig studios. En Live-DVD spelas in Västerås under PowerMeet ”30 Years´n Almost Grown”. 30-plattan följs upp av turnéer över hela landet, sedan fortsätter Boppers oförtrutet med albumet Vibrations som släpptes 2009

The Boppers firade 35 år

Med dubbelalbumet At The Hop firade the Boppers 35 år, inspelat en magisk kväll på krogen Akkurat i Stockholm 2012. Bandet bjuder på sin framgångsrika mix av Rock’n’Roll, Doo Wop, karisma och stämsång. I över tre decennier har publiken jublat och sjungit med i deras kanske mest kända låt, a´cappella-versionen av Goodnight Sweetheart, well it´s time to go.

– Det har varit en berg-och-dalbana och vi slutade nog räkna efter sådär 20 år, men visst, det är grymt kul att släppa ett live-album, det kanske kunde heta No 19 men vi tyckte att The Boppers At the Hop – Live at Akkurat säger mer om vad det handlar om på ett Boppers-gig, Rock´n´Roll, Doo Wop och en stor dos spelglädje!

– De kallar oss ”Sveriges Doo-Wop-Kungar” och efter 35 år på ständig turné är det fortfarande en höjdare att kliva upp på scenen och lira Rock´n´Roll & Doo Wop för en stimmig och glad publik, och det är just det vi lever för, att lira LIVE.

The Boppers firar 45 år med en ny skiva

The Boppers firar 45 år som band med ett helt nytt album. "White Lightning" är en skiva där de bevisar att de fortfarande är ett band som betyder något. Nu har bandet signat med skivbolaget Wild Kingdom/Sound Pollution och alla bitarna faller på plats.

Tillsammans med den legendariske producenten Tomas Skogsberg (The Hellacopters, Backyard Babies etc.) låste bandet in sig i Sunlight-studion ute i skärgården under pandemin och spelade in albumet ”White Lightning”.
- Vi kommer släppa en singel i månaden fram till att vi släpper hela albumet, hälsar The Boppers.

Första singeln "Callous Rain" som släpps idag är komponerad av Sören ”Sulo” Karlsson och där gästas bandet av ingen mindre än Nicke Andersson från The Hellacopters på gitarr!

Det är en mörk melodi om livets ofrånkomliga villkor med harmonier som för tankarna till den amerikanska vokala musikgruppen The Walker Brothers storhetstid.
Eller som bandets ena frontman Matte Lagerwall idag uttrycker det: Att kunna ge en glimt glädje mitt i en fruktansvärd tid kan ge hopp. Att musik har en läkande kraft blev tydligt för oss när vi jobbade som fältartister under kriget på Balkan.

LYSSNA HÄR: https://orcd.co/callous-rain